Varför ska allt vara så jobbigt? Trodde jag skulle klara det här utan problem.. men det blir bara värre och värre ju längre det går. Jag vet att jag är stark men ibland går det inte att hålla tillbaka alla tårar, alla våra tider och alla minnen kommer ständigt upp i mina tankar. Det verkar som om de aldrig kommer försvinna hur mycket jag än försöker, men det ända jag tänker på är dig. Det är helt sjukt vet inte vart jag ska ta vägen när det bara börja rinna tårar ner från kinden. Det finns absolut ingen annan än dig och mig som förstår vad vi hade, vi hade något speciellt som ingen kan föreställa sig. Bara jag hör ditt namn eller bara jag ser någon du känner får jag panik och vet inte vart jag ska ta vägen vet inte hur jag ska regera, vet inte vad jag ska svara när folk frågar jag har bara ett stort jävla frågetäcken i huvudet. Trött på att vara så ensam jag är inte alls van med att somna och vakna ensam i sängen. Tomheten finns det kan jag lova, men det är viktigt för mig att någon gång också känna mig ensam och att försöka hitta mig själv igen. För nu känns det som om jag är någon helt annan stans, känner inte igen mig själv och det är inte ofta jag är glad nu för tiden. Även fast jag lovar mig själv att sikta framåt och försöka se ljuset någonstans i det hela så fallar jag också ibland och det är skönt att skriva ut det här på bloggen. När jag har skrivit klart det här känns det som om jag har fått det ur kroppen och att tårarna någon gång försvinner faktiskt. Men även fast jag grinar lite då och då och tänker en hel del på dig, så vet jag att det är här bäst för oss båda två och det kommer en dag då allt känns bra och att jag får känna mig lycklig och skratta för att jag är glad och inte att behöva kämpa för att kläma fram ett leende på läpparna. Längtar tills den dagen kommer men det kommer förmodligen ta ett bra jävla tag. Men jag kämpar vidare. Starkast vinner!