Nu var det dags igen att få skriva av sig, har mått för jävla bra dom senaste dagarna och veckan men idag fick jag åter blickar som gör att jag bryter ihop och tårarna börjar rinna igen. Varje gång jag träffar dig blir jag mig själv igen, kan verkligen släppa på allt och bara vara mig själv och jag blir så jävla glad varje gång jag ser dig. Men som sagt så måste jag tänka på mig själv och på min omgivning och bästa sättet just nu är att bara vara ensam. Det är en viktig del av mig och jag blir så fruktansvärt stark av allt det här. Fast både du och jag vet att du alltid kommer vara speciell för mig och det är inte så konstigt, tycker bara att det är så skönt att jag kan prata med dig vad det än är för jag vet att du lyssnar och bryr dig, och att vi faktiskt kan vara så bra vänner som vi är. Även fast vi inte har pratat eller träffats på en månad vet jag att det inte blir det minsta stelt när vi ses. Tycker att vi båda har tagit det här till en mogen nivå, inga bråk och inga skrik utan bara vara vänner för att vi har så mycket genensamt som jag inte bara glömmer över en natt utan det kommer ta ett bra tag att komma över det här, och jag vet att det inte är lätt för någon av oss men det är som sagt bäst för oss båda. Även fast jag tycker att det är jävligt jobbigt att höra vissa grejer så tar jag det på det bästa sättet och försöker glömma det så fort jag får reda på det, tror även du gör det med det du får reda på. Allt jag vill är att du mår bra för då mår faktiskt jag också bra. När vi båda hittar oss själva det är då vi mår som bäst. Men allt jag vill att du ska veta är att du kommer alltid vara min största första kärlek och du är väldigt speciell för mig och betyder fruktansvärt mycket. Ta hand om dig, och var så bra som jag vet att du kan...